Nyheter


Den vidunderliga kärlekens historia, trappan, bron och repstegen! av Matti Svenn

27-02-2004

Ari Ziegler - Matti Svenn
Skara-Kamraterna
Elitserien (rond 7, bord 5), 2004

Inför mötet med Skara fanns det tre personer som jag trodde mig kunna möta som svart på femtebordet; Rickard Winsnes, Lars-Göran Eklund och Ari Ziegler. På fredagen, kvällen innan, kontrollerade jag några sicilianska varianter, vilket inte tog någon längre tid, svårare var hur jag skulle förhålla mig till 1. d4. Kungsindiskt eller Chigorin? Eller rentav något helt annat! Beslöt mig till slut för att låta det omedvetna ta hand om den saken och gick istället och la mig i god tid - beredd på en lång kamp på lördagen. Det visade sig vara ett klokt val.

Jag har en dryg timmas bilkörning från skogen i Apeldalen, till spellokalen och på vägen dit, på lördsagsmorgonen hoppades jag på att mitt undermedvetna skulle lösa frågan om hur d4 skulle bemötas. På senare tid har jag börjat lyssna på cd-böcker i bilen, på vägen till och från mitt arbete, och för tillfället lyssnar jag på Carl-Johan Vallgrens roman: "Den vidunderliga kärlekens historia" och liksom för att skjuta på beslutet om d4-frågan , lät jag nu på lördagsmorgonen istället Carl-Johan Vallgren läsa ur sin roman i bilen.

Det minsta man kan säga om romanen är att den inte , absolut inte, är tråkig. Händelserna i romanen, många av det mer otroliga slaget, gör att man obenhörligen fastnar i den, liksom blir uppslukad, mest av huvudpersonen Hercule Barfoss öden och äventyr. Denne dövstumme, gravt missbildade dvärg med den märkliga förmågan att läsa andras tankar fångar en; nästan magiskt, drar han in en i nätet och sen är man obenhörligen fast där. Sällan har jag blivit så uppslukad av en roman, och innan jag visste ordet av, var jag framme hos broder Gösta och Lars Madebrink, som jag skulle hämta upp fem minuters väg från spellokalen. Då var mitt kommande öde och möte mot 1. d4 helt ointressant. Hercule Barfuss hade verkligen plockat ner mig på jorden.



En tanke hade i alla fall omedvetet klarnat för mig under bilfärden: det måste bli bestämt spel från början. Inget velande, - var det försiktighet som krävdes, då skulle jag hålla mig till det. Krävdes det agressivitet, då var det det som skulle gälla. Inget velande fram och tillbaka. Punkt slut!

[partiet med Mattis komentarer 1.d4 d5 2.Sf3 Sc6 3.e3 Lg4 >> ]